October 6, 2002

Det är helt lämpligt att det skulle firas bland amerikanska Skandinavier varje år åminnelse av Leifr Eiricsson. Son till Eric den Röde, som koloniserade Grönland, Leifr var född i Island men uppväxte i Grönland. Året 999 besökte han Norge och anammade den kristna tron. Följande året gav Kung Olaf Tryggvason honom uppdraget att medföra kristendomen till Grönland. Denna mission lyckades. Leifr seglade också längre västerut och upptäcke vad han kallade "Vinland." Namnet valdes därför att han fann druvor som växte där. Fastän Leifr Eiricssons rötter är i Norge, hela Skandinavien gärna hedrar honom. Jag är glad att jag har varit inbjuden som svensk representant att deltaga i denna gudstjänst idag.

Denna tjugonde söndagen efter Pingst närmar vi oss slutet på ännu ett kyrkoår. Vi kommer också till slutet av Jesu tjänande verksamhet som den är upptecknad i Matteusevangeliet. Som vi vet, slutade Jesu tjänande verksamhet med sitt lidande och korsfästelse. I synnerhet då han kom ifrån Galileen till Jerusalem mötte han översteprästernas och fariseernas fientlighet, och han besvarade denna fientlighet i liknelser. En av dessa svar är liknelson om De Skändliga Arrendatorerna i Vingården.

När man först läser berättelsen låter den nästan otrolig. Det är svårt att föreställa sig arrendatorer som beter sig på ett sådant upprörande sätt, eller en frånvarande godsherre som handlade med sina arrendatorer som denne gör. Man skulle ha tänkt att arrendatorerna skulle ha varit dragna inför rätta efter den förste bedrövliga tilldragelsen. Inte bara uteblir detta, men jordägaren verkar häpnadsväkande naiv. Han ger de skändliga arendatorerna det andra och det tredje tillfället att upprepa deras voldsamma vägran att ge honom den del av skörden som han skulle få. Till sist begår han den yttersta dåraktigheten när han skickar dem sin son med önsketanken, "Min son kommer de att ha respect för." Man är nästan frestad att saga att vingårdägaren förtjänte behandlingen som han fick. "Lura mig en gång, skam på dig. . . Lura mig en gång till, skam på mig."

Kunde något sådant ha skett i Palestina under Jesu levnadstid? Vi vet att det fanns jordägare som uthyrde deras ägor till arendatorer, och som då reste bort och levde utanför Palestina, samt att det var mycken förbittring mot sådana frånvarande jordägare. Det kunde inte ha varit lätt för dessa jordägare att varje år hämta den del av skörden som de skulle ha. Därför kunde somliga arrendatorer ha lyckats hålla tillbaka för en tid hyran som jordägaren borde få. Om flera år hade gått förbi, kunde deras skenbar succé ha gjort dem djärva. När äntligen jordägarens son kom, kunde de ha dragit den felaktiga slutsatsen att fadern var död och att sonen var den ende arvtagaren. Om han på något sätt var ur vägen var det då ingen annan arvtagare för vingården. Egentligen i Palestina vid den tid var det en lag enligt vilken under vissa omständigheter ett arv kunde betraktas som herrelös egendom, och att den som i så fall först gjorde anspråk kunde få äganderätten.

Jesus kunde ha velat att sina åhörare skulle föreställa sig ett sådant scenarium. Han kan också ha ämnat att liknelsen skulle betraktas som en allegori. Vanligtvis är det ett misstag att ge Jesu liknelser en allegorisk tolkning. Man skall söka för en mening som berättelsen är fokaliserad för att framställa, i stället för att läsa flera meningar in i berättelsens detaljer. Denna liknelse, emellertid, kan vara ett undantag till den regeln. I bakgrunden, välbekant till Jesu åhörare, är Jesajas Sång om Vingärden, som var dagens förste läsning. "Högt uppe på en bördig sluttning hade min vän en vingård. Han luckrade upp den och plockade sten och planterade ädelt vin. Han byggde ett vaktorn, han högg ut ett presskar. Han väntade sig söta druvor, men vingården gav honom sura."

De sura druvorna var våld bland gudsfolket i stället för oväld, orättvisa i stället för rätt. Sången berättar vad vingårdägaren i sin besvikelse tanker göra med sin vingård. "Jag skall ta bort stängslet, så att den blir skövlad, jag skall riva muren, så att den blir nertrampad. Jag skall låta den förfalla." Det är just här som liknelsen om De Skändliga Arrendatorerna skiljer sig från Jesajas Sång om Vingården. I Jesu liknelse finner vi särskiljande mellan arrendatorerna och vingården. Arrendatorerna skall avskedas och straffas, men vingården skall inte förstöras. Nya och mera ansvariga arrendatorer skall ersätta de skändliga arrendatorerna.

Om för Jesaja Israel och Judas folk var vingården, idag är vingården gudsfolket vartän de befinner sig. Det är inte lätt att rita denna vingårds gränser. Den sträcker sig överallt i världen. Den innehåller inte bara kyrkan men också det borgerliga samhället, samt det ekonomiska systemet. Verksamma som arrendatorer i denna vingård är dem som är ledare i kyrkan, i staten, i affärsföretagen. Under de senare veckorna har vi last om hur flera av dem har begått grova missgärningar.

I en modern tolking av denna liknelse i vilken roll befinner vi oss själva? Är vi vingården som Gud vill bevara, eller liknar vi närmare de skändliga arrendatorerna? Vi måste komma ihåg att Jesus särskiljer vingården och arrendatorerna. Om vi skulle hellre betrakta oss själva som vingården, har vi alla mer eller mindre ansvar som arrendatorer, som ledare. Vi är präster, lärare, lagstiftare. Vi är läkare, sjuksköterskor, advokater. Vi är ingenjörer, affärsmänniskor, journalister. Jämte allt detta i en demokrati är vi alla medborgare.

Det fanns inte demokratier vid Jesu tid. En sådan styrelseform fanns inte heller vid Luthers tid. Tanken att hela befolkningen skulle deltaga i ett lands regering hade varit mycket främmande för Luther. Men så är det nu hos oss. Vi har ansvar inte bara för vad vi gör i vårt dagliga arbete, men också för hur vi röstar i ett val, inte minst i ett land som försöker utsträcka sitt inflytande over hela världen. Som individer ingår vi i vingården som Gud vill frälsa och bevara. Samtidigt har vi del i bestämmandet om huruvida vingården ger söta eller sura druvor. Detta betyder att det är inte så lätt att numera särskilja som Jesus gjorde mellan vingården och arrendatorerna. Vi är samtidigt dem som borde straffas och dem som Gud ämnar frälsa. Hur Gud klarar av detta är försoningens mysterium.

Vi får då inte säga att vi kan stanna kvar i synden för att nåden skall bli storre. Vid ett sammanträde av några präster nyligen dryftades frågan om vilka synder man borde varna folk om idag. Man måste naturligtvis säga något om sexuella översträdelser, missbruk av alkohol och narkotika. Men som ordets åhörare, vare sig vi betraktar oss själva som ledare eller efterföljare, måste vi vara varse om våra sociala ansvar, vår del i vad sker i hela vingården, om våra möjliga synder både i det som vi gör och i det som vi lämnar ogjort.

Dagens liknelse säger oss att Gud ämnar frälsa och bevara sin vingård, sitt folk. Alla som har varit anställda som arrendatorer, som ledare i vingården måste ta ansvar för vad de har gjort eller försummat att göra. Om ledare måste avskedas, på något sätt finner Gud andra arrendatorer, andra ledare för sitt folk, som skall ge honom frukten som han förväntar i rätt tid. Det är evangeliet, det goda budskapet i denna liknelse.

Till slut har vi psalmversen i dagens evangelium: "Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten." 1975-76 avtäckte arkeologer Golgatabacken. Man såg att backen under det åttonde eller sjunde århundradet före Kristus had varit ett stenbrott. Där hade vissa stenar blivit valda och andra ratade. Senare hade stenbrottet blivit överlämnat och vid första århundradet efter Kristus var det en avskrädesplats och ett ställe för avrättningar och begravningar. Just där vid avrättningsplatsen, en som hade ratats blev genom sin död på korset vår frälsare, hörnstenen i vår tro. Detta också är evangeliet för denna dag. Låt oss fröjdas att vi får lov att förkunna det!

Amen

The Norwegian Lutheran Memorial Church ·  924 E. 21st St, Minneapolis, MN 55404-2952 ·  (612)874-0716